Säpos och IB:s olagliga övervakning 

När den svenska regeringen nu lägger fram förslag på förslag om ökade statliga maktmedel mot indivierna, som ökad hemlig avlyssning, övervakning och informationsinsamling, säger man underförstått: "Lita på oss, vi menar bara väl, inget missbruk kommer att ske". Därför är det intressant att se hur väl de svenska säkerhetstjänsterna under tidigare socialdemokratiska regeringar har levt upp till medborgarnas förtroende - och det är inte något vackert "track record" man hittar.

Det är inte något vackert track record. När den statliga Säkerhetstjänstkommissionen under ledning av riksmarskalk Gunnar Brodin år 2002 presenterade resultatet av tre och ett halvt års utredning, fri tillgång till hemliga arkiv och intervjuer med 400 personer bekräftades tidigare misstankar om grova lagöverträdelser från bland annat Säpos sida under flera decennier. Här är några exempel:

- Mer än 100.000 svenskar var hemligt införda i Säpos register för sina åsikters skull. Säpo kringgick förbudet mot åsiktsregistrering genom att lagra informationenen i vad man kallade arbetsanteckningar. Att prenumerera på en viss tidning kunde vara skäl nog för registrering. 

- Både Säpo och IB (se nedan) buggade kända möteslokaler. ABF-huset i Stockholm hade fast installerade mikrofoner.

- Telefonavlyssning skedde i stor skala - i ett fall pågick avlyssningen av en person i tio år trots att inget misstänkt avslöjades under samtalen. 

- Sidoinformation om andra personer från avlyssnade samtal registrerades trots att det var förbjudet, kamoflerat som uppgifter som lämnats av påhittade personer.

- De som varit satta att övervaka att myndigheterna följde lagarna blev enligt Säkerhetstjänstkommissionens rapport istället de som stimulerade och godkände de systematiska olagligheterna. "En viss solidarisering mellan tillsynsmyndigheterna och säkerhetstjänsten kan inte uteslutas", skriver Gunnar Brodin. Bland annat fick både justitieombudsmannen och justitiekanslern signaler om övergrepp mot enskilda utan att agera. 

De som registrerades blev utestängda från vissa typer av arbeten, så kallade skyddsklassade tjänster. Sådana fanns inte bara inom försvaret - exempelvis var tjänster på Sveriges Radio och en del industrier skyddsklassade. I det uppmärksammade fallet Torsten Leander nekades en snickare arbete på marinmuséet i Karlskrona med anledning av att han sålt tidningar åt Folket i Bild/Kulturfront och gått på föreningens årsmöte. År 1990 var 411.000 tjänster i Sverige skyddsklassade. De som nekades arbete på grund av att de var åsiktsregistrerade fick aldrig veta skälet. Enligt den statliga Registernämndens första rapport finns det "minst 1001" fall motsvarande Torsten Leander, det vill säga minst 1001 människor har fått sin karriär förstörd, försenad eller drabbats av arbetslöshet på illegala grunder. Sannolikt är den verkliga siffran betydligt högre.

Enligt ordföranden för Säkerhetstjänstkommissionen, riksmarskalk Gunnar Brodin, gav regeringen medvetet dubbla budskap: Officiellt förbjöd man 1969 åsiktsregistrering i lag, men samtidigt gav man besked till säkerhetsorganen att fortsätta som förut. "Även idag finns en påtaglig risk att förbudet överträds", skrev Brodin i sin 3.000 sidor tjocka rapport år 2002.

Det var inte bara Säpo som övervakade svenskar och registrerade åsikter, det gjorde även Informationsbyrån (IB). Detta var en extremt hemlig militär underrättelsetjänst som stod det socialdemokratiska partiet nära, och vars blotta existens var okänd för allmänheten tills den avslöjades av journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt 1973. En del hävdar att IB var en rent socialdemokratisk organisation under statlig täckmantel - det finns tecken på att IB kan ha grundats av Olof Palme. IB var så hemligt att organisationen var okänd till och med för riksdagens försvarsutskott och delar av själva regeringen. Den finansierades genom att finansministern allokerade medel från olika "övrigt"-poster.