Bakgrund - var håller på att ske?

Bild: Anhängarna av en stark stat på individernas bekostnad passar på att utnyttja rädslan. Vi ska inte låta oss luras in i övervakningssamhället!   

Den digitala revolutionen medför att vi alla lämnar efter oss allt fler ”elektroniska fotspår” i vardagen. När vi handlar, ringer, mailar, surfar, tar ut pengar och passerar in på jobbet uppstår elektroniska fotspår som sparas i någon databas eller loggfil. 

Snart kommer elektroniska fotspår även att uppstå bland annat vid bilresor, resor med kollektivtrafik och TV-tittande - och det är bara början Bilden nedan visar en del av de fotspår som uppstår redan idag eller förmodligen kommer att göra det inom en relativt snar framtid.

Bild: Exempel på elektroniska fotspår i vardagen

Intresset för fotspåren är stort på många håll: från staten, företagen, privatpersoner och främmande makt. Det gör att problemet med övervakning kan delas in enligt bilden nedan.

Låt oss börja med det som många ser som det viktigaste integritetshotet - hotet från staten.

Vi upplever idag en tydlig trend att i ökande utsträckning samla in de elektroniska fotspåren och använda dem för övervakning och kontroll. Exempelvis kan fotspåren hjälpa polisen att lösa begångna brott eller komma brottsförberedelser på spåren. För detta finns verktyg i form av programvaror som utför så kallad ”data mining” och ”mönsterigenkänning”. Ett annat användningsområde är bekämpande av skattefusk, bidragsfusk och annat fusk.

Utomlands talas på sina håll om ”automated law enforcement” som framtidens melodi – automatiskt polisarbete baserat på programvaror. Det börjar komma ut hela böcker om hur polis och andra myndigheter kan samla in och använda människors elektroniska fotspår i kontroll- och övervakningsarbete.

Naturligtvis finns fördelar för samhället i en sådan ordning, det ska inte förnekas. Vissa ytterligare brott skulle sannolikt kunna lösas. Det är dock högst osäkert om vi verkligen skulle utrota terrorismen, eftersom de mycket välmotiverade personerna bakom denna relativt lätt kan finna vägar att gå runt övervakningen. Men om det nu ändå skulle infinna sig en nettoökning av polisens effektivitet så skulle den komma till ett högt pris. Människors känsla av värdighet skulle kränkas, den känsliga maktbalansen mellan stat och individ skulle förskjutas väsentligt och väsentliga nya risker och avigsidor för individerna skulle uppstå. 

Bild: Den känsliga maktbalansen mellan staten och individen håller på att rubbas: Staten breder ut sig på individernas bekostnad.

Insamlad information kommer med tiden förmodligen att användas för andra syften än informationen ursprungligen samlades in för (”ändamålsglidning”). Det måste vi räkna med från början. Känslig personlig information kan komma i orätta händer, eftersom alla databaser läcker, och därigenom orsaka individer stor skada. Rättssäkerheten hotas genom användning av informella svarta listor som baseras på elektroniska fotspår eller andra indicier som kan ha feltolkats. Männniskor som avviker från en snäv ”normalitetsnorm” kan få problem i vardagen, och exempelvis förvägras vissa arbeten och inresa i vissa länder. Ytterst hotas demokratin, om rädsla för konsekvenser gör att männniskor undviker att besöka vissa sajter, köpa vissa böcker och så vidare (fri informationsinhämtning är ju demokratins bränsle). Mer om riskerna här.

Ett samhälle kan välja att lägga sig någonstans på en skala mellan noll övervakning (=anarki) och total övervakning (=George Orwells 1984-samhälle). Se bilden nedan. Bägge ändpunkter uppfattas av de flesta som synnerligen obehagliga, så traditionellt har demokratier valt en position ungefär i mitten. Nu befinner vi oss däremot i rörelse åt övervakningshållet till – och varje litet steg motiveras med ett gott syfte.

Bild: Vi rör oss i riktning mot allt mer övervakning  – och varje litet steg kan motiveras med goda syften. Hur långt är lagom att gå?

Men vart leder summan av alla små steg? Hur långt åt övervakningshållet anser vi oss behöva gå innan kontrollbehovet är tillfredsställt? Tekniken kommer för varje år att ge allt större kontrollmöjligheter, och om vi inte avbryter utvecklingen kommer vi förr eller senare att upptäcka att vi faktiskt har byggt oss ett 1984-samhälle. Här saknas politiskt ansvarstagande. Ingen politiker i ledande ställning uttalar den ovan kursiverade frågan - och än mindre finns någon som försöker besvara den.

Övervakningsanhängarna brukar motivera långtgående övervakning av normala, oskyldiga människor med att "polisen behöver den informationen för effektiv brottsbekämpning". Men allt är ju inte en nyttokalkyl för samhället. Det finns en helt annan dimension. Så långe vi inte misstänkts för ett grovt brott har vi  människor rätt att ha vårt privatliv ifred - utan att behöva motivera det. 

Denna rätt har till och med skrivits in i grundläggande dokument såsom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det fanns skäl till att den en gång skrevs in i sådana dokument. Har skälen försvunnit? Har deklarationerna i tysthet upphört att gälla?

Om vi enbart skulle se brottsbekämpning ur ett strikt samhälleligt nyttoperspektiv skulle vi exempelvis installera övervakningskameror i alla människors sovrum. Hur ska man annars effektivt bekämpa de relativt många brott - främst våldtäkter men även ett och annat mord - som begås där? 

Vi skulle också börja tillämpa tortyr. Men det gör vi inte - hellre får en mördare gå fri än vi låter svensk polis hänga upp de misstänkta i fötterna och piska dem tills de talar. 

En viss övervakning är som sagt nödvändig, annars får vi anarki och ett rädslans samhälle där djungelns lag råder. Vi måste dock definiera en gräns för hur långt den får gå. Hit men inte längre! Åtgärdsprogrammet ”Manifest –04 för integritet” utgör ett förslag till en sådan gränsdragning. Den viktigaste punkten i manifestet är att övervakning bara ska förekomma riktad mot personer som är misstänkta för (grova) brott, och inte sättas in mot icke-misstänkta i förebyggande syfte.

Detta aktualiserar en viktig skiljelinje mellan olika typer av övervakning, som lätt blandas ihop. Det finns riktad och generell övervakning. Hemlig telefonavlyssning (ett så kallat tvångsmedel som funnits till polisens förfogande i många decennier) och buggning utgör exempel på riktad övervakning, eftersom de sätts in mot personer som är misstänkta för grova brott. Generell övervakning sätts in mot alla, eller åtminstone mot stora grupper bestående av en majoritet oskyldiga. Generell övervakning, som till stor del möjliggörs genom det digitala samhällets elektroniska fotspår, befinner sig sedan några år på stark frammarsch. Det är den generella övervakningen, även kallad massövervakning, som de som vill värna privatlivets helgd i första hand ska vända sig mot.

Det för närvarande största hotet mot den personliga integriteten utgörs av EU-beslutet att göra det obligatoriskt att långtidslagra så kallade trafikdata om alla EU-medborgares elektroniska kommunikation (ett typiskt exempel på generell övervakning). Det innebär att det ska sparas information om vilka vi ringer (och när), var vi rör oss med mobiltelefonen, vilka vi mailar och vilka vi SMS:ar. Sverige har varit ett av de fyra länder som lanserat förslaget, och Thomas Bodström var en av de ivrigaste påhejarna. Med hjälp av programvaror för ”data mining” och ”mönsterigenkänning” kan sådana trafikdata ge information om en människas relationer och vänskapsnät, intressen, vanor, resor, hälsa och mycket annat känsligt.

Nästa huvudmål för "storebrors" nyfikenhet kan komma att vara våra resor med bil.  Ett flertal initiativ förbereds som kan komma att resultera i en situation där alla bilars förflyttningar loggas – med hjälp av en svart låda och telematik i fordonen (GPS-navigering och trådlös datakommunikation), med hjälp av kameror längs vägarna med automatiskt (digital) inläsning av nummerplåtar (ANPR, Automatic Number Plate Recognition), eller med hjälp av ett EU-gemensamt system för positionsövervakning av samtliga fordon (e-call). I Frankrike har man tilll och med provat ett system som stänger av bilens bränsletillförsel så snart gällande hastighetsbegränsning på sträckan överskrids. Då har man gått ett steg längre - utöver automatisk upptäckt av brott har man infört automatisk åtgärd. Nästa steg (som faktiskt börjat diskuteras i Storbritannien) skulle vara automatisk bestraffning (exempelvis genom att böter omedelbart dras automatiskt från syndarens bankkonto).

Ett annat näraliggande övervakningsområde är övervakning av alla människors ekonomiska transaktioner. Sådana system, kallade Anti Money Laundering-system (AML), har redan installerats i bland annat England och Norge. Påtryckare är USA.

Vad som här nämnts är bara några av de områden där det finns skäl till oro. Trenden är generell, och den är mycket tydlig: samla in elektroniska fotspår, analysera dem, lagra dem och använd dem på olika sätt (och med tiden allt fler sätt).

Parallellt med statens intresse för fotspår har vi företagens intresse, som knappast är mindre. Deras omfattande insamling av data om sina kunder, i syfte att höja lönsamheten genom ökad försäljning, är oroande inte minst mot bakgrund av tendenserna att dessa fotspår – genererade i den privata sektorn – med lagens stöd också börjar användas av den offentliga sektorn för kontroll och brottsbekämpning. Vi måste på lite sikt utgå ifrån att den information som exempelvis matbutiken, försäkringsbolaget eller parkeringsbolaget har om oss kan komma att användas emot oss av exempelvis polis, skattemyndigheter eller försäkringskassan.

Naturligtvis kan även företagens egna användning av insamlade personuppgifter, såsom inköpsdata och beteende, skapa risker för människors personliga integritet. Den kan komma i orätta händer, eller säljas och användas på ett sätt som vi inte hade tänkt oss. I USA talar man om möjligheten att matbutiker kan komma att sälja information om människors matvanor till försäkringsbolag, för att dessa exempelvis ska kunna undvika att teckna livförsäkringar för personer med mycket onyttig kosthållning.

Sammantaget går vi mot ett veritabelt "snokarsamhälle", där alla snokar på alla medan vår privata sfär krymper alltmer och anonymiteten i vardagen utrotas.

Det är intressant att ägna de bakomliggande drivkrafterna en tanke. Dessa är olika för de olika "snokande" aktörerna:

- Den statliga/samhälleliga övervakningen drivs fram dels av det säkerhetsfixerade samhällsklimat präglat av rädsla som nu råder, dels av budgetnedskärningar och den möjlighet till effektivisering som digitalt polis- och kontrollarbete erbjuder. Dessutom måste man misstänka att våra politiker har upptäckt hur bekvämt fogliga vi medborgare blir när vi är rädda, och (åtminstone undermedvetet) underblåser rädslan för att kunna öka sitt eget revir.

- Företagens nyfikenhet hämtar sin grund i strävan efter ökad försäljning (när det gäller informationsinsamling om kunder), respektive strävan att öka produktivitet och minimera interna riskfaktorer såsom läckor (när det gäller övervakning av egen personal). 

- Främmande makts avlyssning/övervakning drivs av strävan att skaffa sig politiska och ekonomiska fördelar på andra länders bekostnad.

- Privatpersoners "snokande" drivs ofta av nyfikenhet, svartsjuka eller hämndbegär (men det förekommer även olika former av kriminella motiv).

En gemensam drivkraft för all övervakningshysteri är förstås det kommersiella intresset från leverantörerna att sälja utrustning och tjänster. Övervakning är på väg att bli en storindustri. När vi ser oroande hotbilder manas fram kan det vara lämpligt att tänka över varifrån budskapet ursprungligen kommer.

När det gäller statens övervakning av sina egna medborgare - den klassiska storebrorsvisionen - är det fyra samverkande faktorer som tillsammans driver utvecklingen:

- Polisen drivs av sedvanlig organisationsegoism (alla organisationer drivs av en inneboende vilja att expandera, det gäller såväl kommersiella, offentliga som ideella organisationer).

- Politikerna vill visa handlingskraft för att ligga väl till hos väljarna, och de vill (kanske undermedvetet) utöka sitt eget revir.

- Media lever i nära symbios med samhällets mest otäcka företeelser såsom terrorism och våldsbrott. Media tjänar pengar på dessa företeelser och bidrar därför många gånger till att bygga upp en överdriven rädsla hos befolkningen.

- Säkerhetsbranschen, som alltid, vill naturligtvis utnyttja klimatet för att maximalt öka sin försäljning.

Av ovanstående resonemang framgår att attentaten den 11 september (i viss mån tillsammans med efterföljande attentat i Madrid och London) visserligen drivit på utvecklingen mot ett övervakningssamhälle, men utgör långtifrån den enda förklaringen. Vi hade sett samma utveckling som vi nu har mot ökad övervakning, men långsammare, även utan den 11 september. Dock väsentligt långsammare.

(För analysen står Pär Ström)

Läs gärna som en fortsättning etiska och filosofiska aspekter på övervakning.