14 vanliga invändningar

(14 försök att platta till en integritetsförespråkare)

Det finns ett antal standardargument som används av övervakningsanhängare mot dem som är anhängare av personlig integritet. Här är de vanligaste, och hur de tillbakavisas. Hämtat ur boken Övervakad.  

1. ”Vad har du att dölja?”

Vi människor är inte födda till att leva i glashus – det är ingen slump att panopticon var ett fängelse. Det kan finnas tusen och en orsaker till att en människa inte vill få detaljer om sitt privatliv utlämnade, men hon har ingen som helst skyldighet att motivera sig. Bara obehagskänslan räcker. Rätten att ha sitt privatliv för sig själv är garanterad i både Europakonventionens och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Frågan ”Vad har du att dölja?” är ojust, den indikerar en auktoritär människosyn hos frågeställaren, och därför är det motiverat att svara ojust, kanske med motfrågan ”Varför låser du om dig på toaletten?”.

2. ”Nya teknologier gör det ändå omöjligt att behålla integriteten!”

Det är fel. Bara för att något blivit tekniskt möjligt måste det inte införas i stor skala. Politiker lika väl som företag kan fatta beslut om att avstå från att införa viss teknologi i vissa sammanhang. Alternativt kan den införas, men på ett sätt som skyddar integriteten. En analogi: Trots att dagens teknik lätt kan producera bilar som kan köras i 300 km/h har i princip alla länder på jorden valt att införa hastighetsbegränsningar som ligger avsevärt lägre, det vill säga de har genom politiska beslut tyglat teknologin i syfte att uppnå en högre nytta.

Två exempel ur verkligheten från IT-området: Frankrike har haft personnummer sedan andra världskriget, och har det fortfarande, men i princip är det bara sociala myndigheter och försäkringskassan som har rätt att använda dem. I Danmark finns också personnummer, men företag och privata organisationer måste ha tillstånd för att få använda dem, och personnummer får aldrig lämnas ut utan individens godkännande.

3. ”Vi har ändå förlorat så mycket av den personliga integriteten”

Vi har fortfarande väldigt mycket integritet kvar att försvara. Vi kan ännu köra bil eller resa med tåg nästan vart som helst utan att lämna några elektroniska fotspår efter oss. Vi kan fortfarande betala de flesta varor anonymt med kontanter. Vi måste inte rapportera våra matvanor eller vilka vänner vi träffar. Men om vi inte arbetar aktivt för att bevara dessa friheter riskerar vi att förlora dem.

4. ”De teknologier som sägs hota integriteten ger oss faktiskt stora samhällsnyttor”

Visst är det så ibland, och i en del lägen måste vi därför acceptera vissa integritetskränkningar. Men samma samhällsnyttor kanske kan uppnås med en annan teknologi, som inte utgör samma hot mot integriteten. Om så inte är fallet måste ändå samhällsnyttan med den nya teknologin vägas mot risken för intrång i den personliga integriteten – är nyttan tillräckligt stor? Om ett samhälle okritiskt inför varenda teknisk lösning som erbjuder någon form av samhällsnytta är risken överhängande att det snabbt utvecklas till vad vi brukar kalla en polisstat.

5. ”Åtgärder som skyddar integriteten är för kostsamma”

Det beror på vilka värderingar man har, hur mycket man anser att skyddad integritet får kosta. Därmed är det delvis en politisk fråga. Avgasrening i bilar kostar stora pengar, men de flesta länder i världen har kommit fram till att det är värt kostnaden och har därför lagstiftat om avgasrening. De flesta teknikområden är omgivna av fördyrande lagkrav. Dessutom är merkostnaden oftast inte stor, om den alls finns, ifall integritetsskydd byggs in i nya tekniska system redan från början. Exempelvis finns det knappast någon anledning att av slentrian utveckla ett system med smarta kort för kollektivtrafiken så att kortet innehåller innehavarens identitet när det går lika bra utan.

6. ”Varför är du motståndare till samhällets strävan att upprätthålla lagen?”

Frågan är fel ställd, eftersom saken inte kan förenklas till att vara antingen för eller emot lag och ordning. Det är ohederligt att antyda att den som inte accepterar vilka åtgärder som helst från myndigheterna därmed automatiskt skulle stå på brottslingarnas sida. Vi medborgare bör förhålla oss till polisen på samma sätt som till militären: Naturligtvis behövs den, men om den ska stå i medelpunkten och styra allting i samhället är vi inne på en farlig väg. Att ge polisen rätt att utan restriktioner göra vad som helst för att upprätthålla lagen skulle vara ett recept på ett auktoritärt, odemokratiskt styre.

7. ”Hotet från terrorister är så extremt att extrema skyddsåtgärder krävs”

Terroristerna vill krossa vår samhällsform. Om vi försöker försvara det fria samhället genom att förfalla till metoder som hittills varit utmärkande för auktoritära regimer har vi ju förlorat det vi skulle försvara. Naturligtvis måste polis, militär och liknande samhällsorgan få använda sig av IT och elektronik som alla andra, men det ska ske på ett sätt som tillgodoser de IT-etiska kraven och verksamheten ska stå under demokratisk kontroll.

8. ”Friheten är inte absolut, vi måste kompromissa med allmänintresset”

Det är förvisso sant, men klarar den aktuella tekniska lösningen testet? Ger den tillräckligt stora allmänvinster och tillräckligt begränsade nackdelar? Och saknas det alternativa lösningar som ger i huvudsak samma allmänvinster men färre nackdelar? Om svaret är ja på dessa frågor innebär det ett klartecken för den aktuella tekniken.

9. ”De risker du talar om är bara spekulationer – vi lever i en demokrati och det är löjligt att varna för ett kommande storebrorssamhälle”

Det finns mängder av exempel på läckande databaser, missbruk i olika former och ändamålsglidning som redan inträffat. I kristider har demokratiska rättigheter satts ur spel även i Sverige. Historien förskräcker. Samtidigt ser vi hur snabbt både elektronik och informationsteknologi utvecklas och blir allt kraftfullare, allt billigare och allt mindre utrymmeskrävande. Lägger man ihop dessa fakta är det inte en spekulation, utan en logisk slutsats, att riskerna för den personliga integriteten ökar för varje år som går. Den största risken är kanske inte en allseende ”storebror” utan problem i vardagslivet, exempelvis i form av svartlistningar och läckta personliga hemligheter. När detta är sagt bör dock läggas till, att vi inte vet vilka vilka politiska förhållanden som kommer att råda i framtiden. Demokrati och frihet är inte självklarheter för all framtid bara för att vi i Sveriges haft några lugna sekler.

10. ”Den som rör sig på allmänna platser har ingen rätt att förvänta sig integritet”

Detta argument används ibland för att försvara olika former av övervakning av människors rörelser på gator och torg, i kollektivtrafiken, och liknande. Visst är det sant att den som går ut på stan i alla tider har utsatt sig för ”risken” att bli sedd, något som onekligen röjer en detalj i vederbörandes privatliv. Men då blir hon bara sedd en gång, av ett fåtal personer, och utan att det hamnar i en sökbar databas. Risken att en bekant känner igen mig går inte att jämföra med att förekomma i ett system där samtliga människors rörelser systematiskt kan följas och kanske lagras i en sökbar databas. Det är en skillnad i skala som är enorm.

11. ”Om du tror att någon har tid att övervaka dina förehavanden har du en överdriven bild av din egen betydelse”

Riskerna för den personliga integriteten ligger oftast inte i möjligheten att en viss person utsätts för myndigheters eller företags fokuserade förföljelse. Jag är bara en i mängden, det stämmer, men det hindrar inte att jag kan utsättas för skada genom att personuppgifter läcker, missbrukas eller blir föremål för ändamålsglidning.

När detta är sagt måste man konstatera att risken ändå verkligen finns att enskilda personer blir föremål för fokuserad förföljelse. Detta kan framför allt komma att drabba obekväma sanningssägare i privat eller offentlig sektor liksom politiskt oliktänkande. I många demokratiska länder finns många dokumenterade fall där laglydiga ”dissidenter” utsatts för myndigheternas egentligen olagliga övervakning – flera av dessa fall har redovisats tidigare i den här boken. På motsvarande sätt har den amerikanska bilkoncernen General Motors utsatt konsumentkämpen Ralph Nader för en förföljelsekampanj som gick så långt att han bland annat var skuggad av en grupp privatdetektiver.

Till och med i vårt eget lugna Sverige har vi en solkig historia av olaglig registrering och telefonavlyssning av personer som inte gjort mycket mer än uttryckt en viss politisk åsikt (vilket till exempel lär ligga bakom Jan Guillous problem med att flyga till USA, nu flera decennier senare). Enligt den så kallade Brodin-kommissionen (ledd av riksmarskalk Gunnar Brodin) har mer än 100 000 svenskar genom åren utsatts för åsiktsregistrering, och detta har pågått åtminstone fram till 1996 – trots förbud. De utsatta har bland annat råkat ut för att man aktivt försökt förhindra att de fått arbete på vissa arbetsplatser (exempelvis har vissa journalister hindrats från att få arbete på etermedier). Telefonavlyssning har i en del fall pågått i tio år utan att leda till åtal, och avlyssning har i många fall använts även mot personer som inte haft något att göra med det man egentligen velat undersöka.

12. ”Folk VILL ha de här systemen, annars skulle inte så många välja att ansluta sig”

Detta argument används ofta för att försvara den privata sektorns system, exempelvis i form av kundkort, men det kan lika väl användas för att försvara offentliga system. Vad innebär ”vill”? Har människor fått ett fritt val eller har de lotsats in i en falsk valsituation som innebär att antingen acceptera en lösning som redan skapats av andra eller till priset av stort eget besvär ställa sig utanför? Om de styrande i en stad först utan större dialog bygger upp ett heltäckande system för biltullar som innebär möjlighet att spåra individers rörelser, och sedan erbjuder befolkningen att antingen skaffa ett elektroniskt passerkort eller också låta bli att köra bil, har medborgarna då ett verkligt val?

13. ”Integritetskrav hindrar marknaden från att fungera – om företagen vet mer om sina kunder kan de bättre anpassa sina erbjudanden”

Visst, bygg gärna kundprofiler genom att samla in personlig information, men bara om de kunder som vill det. Och detta ”vill” bör basera sig på en verklig möjlighet att välja, vilket innebär att de som väljer att avstå inte ska straffas med avsevärt högre kostnader eller extra besvär. Däremot kan det ligga i sakens natur att de får leva med en lägre servicenivå på vissa områden.

14. ”Den naturliga lösningen är dubbelriktad genomskinlighet – överheten övervakar oss men vi övervakar samtidigt dem”

Det finns som nämnts en skola av tänkare som hävdar att lösningen på integritetsproblemet är att medborgarna visserligen blir övervakade, men att de samtidigt övervakar övervakarna. Då skulle det bli rättvist och alla skulle känna sig väl till mods. ”Visserligen blir vi filmade av en kamera i varje lyktstolpe, men du och jag kan när som helst via en kamera i kontrollrummet kontrollera att personalen där inte missbrukar sina befogenheter.” Den amerikanske forskaren David Brin, författaren till boken ”The Transparent Society”, bekänner sig till denna skola.

För det första är detta högst orealistiskt. Om överheten är så mäktig att vi inte kan hindra den från att övervaka oss, hur skulle vi då kunna lyckas med något mycket svårare, att få dem att underkasta sig vår övervakning? För det andra löser det ju inte grundproblemet, att det är obehagligt att intima privatsaker blir allmängods. Glöm inte att panopticon faktiskt skapades som ett straff.

Ur boken "Övervakad" (Liber) av Pär Ström. Copyright Liber och Pär Ström. All rights reserved.