Etisk och filosofisk diskussion

Av Pär Ström

En alltmer brännande fråga är balansen mellan individers privata sfär och samhällets önskemål om information. Är vi medborgare skyldiga att generellt lämna ut vårt privatliv för att underlätta samhällets brottsbekämpning? Är den som svarar nej en oansvarig egoist?   

De allra mest fundamentala mänskliga rättigheterna skyddas av "Universal Declaration of Human Rights", som antogs av FN:s generalförsamling 1948. På svenska brukar den kallas FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.

Bild: FN:s generalförsamling 

I deklarationens artikel 12 slås det fast: "Ingen får utsättas för godtycklig inblandning i privatliv, familj, hem eller korrespondens.”

Detta måste tolkas som att varje individ har rätt till en privat sfär som står över samhällets behov, inklusive samhällets behov av information för administration, brottsbekämpning, skatteindrivning och liknande. 

Vi hör idag olika politiker och företrädare för polisen hävda att vissa elektroniska fotspår från människors vardagsliv "behövs" för att "klara kampen mot terrorism och annan grov brottslighet". Detta uttalas med en självklarhet som det inte finns täckning för.

För det första kan man konstatera att terrorism används som murbräcka för att etablera nya former av polisarbete och en ny rättsordning som sedan tillämpas även på annan brottslighet. När ordet 'terrorism' nämns vågar inte många ifrågasätta det som föreslås. För det andra, vilket rent principiellt är viktigare, är det högst tveksamt om staten över huvud taget har rätt att samla in dessa elektroniska fotspår.

Övervakningsivrarna argumenterar som om staten hade alla rättigheter och individerna inga alls. Som om brottsbekämpning skulle stå över alla andra intressen i ett samhälle. Som om individerna skulle ha en självklar skyldighet att dela med sig av sitt privatliv när staten anser sig "behöva" information.

Det är här argumentationen går snett, och det är här motkrafterna måste sätta in moteld. Brottsbekämpning är förvisso en av samhällets viktiga uppgifter, men det är ändå bara ett av många intressen. Allt annat kan inte offras för brottsbekämpningens "behov". Det finns många andra värden i ett samhälle som är av stor betydelse för att individerna ska ha ett bra liv.

Allt i ett samhälle kan inte bygga på en nyttokalkyl. Vissa saker gör man bara inte i ett fritt och människovänligt samhälle - av princip. Oavsett om det skulle ge samhälleliga nyttor. Exempelvis avstår vi från tortyr, även om sådan skulle kunna bidra till att lagföra fler brottslingar.

Det finns ett outtalat kontrakt mellan stat och medborgare, som reglerar maktbalansen mellan de två motpolerna. Vad som nu håller på att ske är att krafter som vill se en stark statsmakt - på individens bekostnad - använder människors rädsla för terrorism som verktyg för att förskjuta maktbalansen till statens fördel. En sådan förändring, om den kommer till stånd, kommer förmodligen att i praktiken visa sig irreversibel. Den blir alltså omöjlig att rulla tillbaka.

Egentligen är den principiella argumentation som hittills framförts i denna artikel tillräcklig för att avvisa de framstötar om förebyggande övervakning genom insamling av uppgifter om människors privatliv som nu görs. Även om - om - informationsinsamlingen inte skulle utsätta individerna för konkreta risker skulle det principiella argumentet räcka. Vi ska inte behöva känna oss iakttagna i vår privata sfär. Punkt.

Därutöver kan man dock, som en andra försvarslinje, använda som argument att insamling och lagring av känslig information om privatlivet faktiskt även skapar  konkreta risker för individer. Först i tredje hand kommer det argument som anförs av teleoperatörer (och ibland av vissa politiker): att datalagring kostar mycket pengar. Det är ett tämligen ointressant argument, mot bakgrund av den signifikans som de två första argumenten har.

Hos övervakningsivrare finns en tendens att avfärda den första linjens argument som "känslomäsiga" och därmed irrelevanta. Men känslor är inte irrelevanta. Vi är människor, inte maskiner, inte ens djur. Vi har rätt till en mänsklig värdighet. Vi har rätt att må bra, och gör vi inte det existerar ett problem. 

Samhället är till för människorna, inte tvärtom. Det är samhällets mest övergripande uppgift att tjäna individernas välmående och lycka i livet. Att avfärda den första linjens principiella argumentation som "känslomässig" är i själva verket ett tecken på en auktoritär och anti-humanistisk människosyn. 

Ibland känns det som om världen utvecklas bakåt, bort från den upplysning, humanism, medborgarrätt och de demokratiska ideal som vi tillkämpat oss genom de senaste århundradena. Så här lät det för ungefär 250 år sedan, när den brittiska parlamentarikern William Pitt uttalande sig om personlig integritet:

"The poorest man may in his cottage bid defiance to all the force of the Crown. It may be frail, its roof may shake, the wind may blow through it; the storms may enter, the rain may enter  -  but the King of England cannot enter; all his forces dare not cross the threshold of the ruined tenement.” 

Bild: William Pitt